Marie,

Jag saknar Milo så oerhört mycket. Han var min lilla kille. Under 2 år lade jag mitt hjärta, själ och energi på att ge honom allt han behövde. Han var den minsta i kullen med sin ångest, sina allergier och sina problem med anknytning. Jag hade ett svårt första år med honom, jag förstod honom inte fullt ut, jag förstod inte varför han betedde sig som han gjorde, och jag visste inte hur jag skulle fortsätta med honom. Men tack vare ren kärlek och hängivenhet (och en fantastisk tränare i Storbritannien) började jag förstå hans behov. Han behövde gå långsamt, vinna förtroende för nya människor och nya hundar i sin egen takt. Det var inte alltid lätt, men när jag väl förstod vad som fungerade visste jag att jag kunde fortsätta att hjälpa honom.

Det var här du kom in i bilden. Vi träffades i Cannes, du förstod Milo och hans ångest skrämde dig inte. Vi höll inte med om allt, men överlag kände jag mig trygg med att du kunde hjälpa oss på vår resa att långsamt socialisera Milo. Det var en skrämmande stund när vi lämnade honom hos dig för första gången, men den lättnad vi kände när allt gick perfekt var överväldigande. Nästa gång vi kom för att träffa dig hoppade han upp och slickade ditt ansikte – vi visste att vi hade hittat en bra person för honom.

I juli lämnade vi honom hos dig innan vår semester. Han var så glad att komma, han hoppade upp på dig och märkte knappt att vi gick tillbaka till bilen för att åka till flygplatsen. Han började äntligen utvecklas och växa upp till en fin ung man. Vårt sista minne är av honom som tassar iväg med dig längs stigen. Han var så glad. Vi älskade att få uppdateringar och bilder av honom när han lekte med andra hundar och sov hos dig. Vi visste att det var en bra upplevelse för honom, även om vi saknade honom varje sekund.

Sista dagen på vår resa undrade vi varför vi inte hade fått några uppdateringar. Det var lite konstigt, men inget alltför oroande. Kanske var du upptagen med honom eller lät honom vila i värmen.

Det var på morgonen den 13 juli när vi var på flygplatsen redo att ta vårt flyg tillbaka som du ringde. Du förklarade hur han precis hade sprungit iväg och att du letade efter honom och var övertygad om att du snart skulle hitta honom. Jag skickade omedelbart ett meddelande till min familj, precis som Sabrine. Alla var oroliga, men inte överväldigande. Min bror kommenterade att det inte var något typiskt för Milo att springa iväg. Sabrine bröt ihop på flygplatsen och jag hade en knut i magen, men vi hade förtroende för dig. Ärligt talat trodde jag att jag skulle få ett meddelande om att han hade hittats säker och ljud när vi landade i Nice.

Vi visste inte att han hade varit försvunnen i 12 timmar redan.

När vi kom till dig var det total förvirring. Vänner och familj som redan var på plats var förståeligt upprörda över dina förklaringar. Sabrine och jag kunde inte riktigt tro att vissa människor föreslog att Milo redan var död. Sedan, från ingenstans, meddelade du att du var tvungen att åka snart – samma dag – på semester. Inte innan du förklarade att du skulle hjälpa oss att hitta en ny hund och att vi snart skulle gå vidare och älska igen. Vi var chockade och förvirrade. Hur kan hon lämna oss på det här sättet? Hon har precis förlorat vår hund och nu åker hon? Vad händer? Varför säger hon att vi kommer att gå vidare och älska nästa hund på samma sätt som vi älskar Milo? Vi körde dig nådigt till din bil, bekvämt parkerad långt ifrån din adress. Min familj bad mig att följa efter dig, men jag gjorde det inte för att jag litade på dig. Hur jag ångrar att jag inte såg var du egentligen åkte.

De följande dagarna är inbrända i mitt minne som en mardröm som jag inte kan glömma. Värmen, myggen, sömnlösa nätter, undrar om Milo kommer att dyka upp vid dörren, undrar var han kan vara, undrar varför du lämnade så plötsligt. Inte långt senare kom min bror, och så många andra frivilliga. Vi riskerade våra liv när vi blev jagade genom skogen. Polisen och brandkåren var på plats, vi trodde att min bror skulle dö. Så många främlingar kom, de satte sina hundar i fara, människor gav sitt blod, sitt svett och sina tårar. Hela tiden sa folk: ”Var är Marie, damen som förlorade Milo?”

Folk var upprörda och hade frågor. Folk försökte kontakta dig för att ställa dessa frågor. Du satte omedelbart upp en barriär, påstod dig vara utsatt för trakasserier och framställde dig som offer, medan vi letade oupphörligt i skogen efter Milo eller hans lilla kropp.

Mer än 2 månader senare har jag inte gett upp. Jag tillbringar fortfarande mestadels mina dagar med att söka efter min pojke som inte ens var 2 år gammal. Jag kommer aldrig att ge upp. Sättet du har betett dig på är inget annat än en kliché från en dokumentär om verkliga brott. Du lämnade landet dagen efter att Milo försvann, du undvek att komma tillbaka när du visste att det fanns en söktrupp på plats, du gav vaga förklaringar och till sist lämnade du landet och ignorerade våra meddelanden och samtal. Vad mer kan vi göra?

Vissa människor föreslår att du sålde honom. Vissa människor föreslår att du tog honom till Italien. Vissa människor föreslår till och med att din historia är trovärdig – att han sprang iväg utan ljud eller spår, med sin 15 meter långa koppel fastsatt. Allt är möjligt. Min ärliga åsikt? Han dog med dig den 12 juli. Jag kan inte bära att tänka på vad som hände, men det var en värmebölja, och du erkände att du kastade hans boll på stigen. Jag tror att han antingen föll ner från en brant sluttning, eller så arbetade du honom för hårt tills han gav vika för värmen – något jag tidigare nämnde för dig när du föreslog en promenad mitt på dagen i solskenet.

Vad som än hände, hur det än hände, av vilken anledning som helst, måste jag bara veta. Kanske bestämde du dig i stunden av panik att det skulle vara lättare att säga att han sprang iväg. Kanske var du rädd att hamna i någon form av juridiskt trubbel. Jag är säker på att du aldrig kunde föreställa dig att vi skulle leta så länge och så hårt efter honom. Vi är 2 månader in i sökandet, jag skulle göra det 10 gånger om och ännu mer.

Marie Nygren, snälla. Som medmänniska ber jag dig om sanningen. Jag kan inte – och kommer inte – gå vidare. Jag behöver veta var hans kropp är och vad som hände. Så snart jag har sanningen kan jag gå vidare. Jag kan sova igen, jag kan sörja min lille pojke.

Snälla Marie, hitta modet att berätta för mig vad som hände.